Biståndsarbete i Rumänien

Rumänien är ett mycket vackert land med bergskedjan Karpaterna som sträcker sig i en båge från norr till söder. I landet bor tre gånger så mycket folk som i Sverige på en yta som är bara hälften så stor.  

Åren 1993-94 sände vi insamlade gåvor, kläder, leksaker, hygienartiklar och hjälpmedel.  via Erikshjälpen. Två sändningar. Dessutom julpaket innehållande kaffe, julgodis m.m. 

 

Finansiering. Försökte på alla sätt få in pengar, frakter m.m. kostar. Byggde upp faddersystem bland vänner och bekanta. Ordnade danser o fester där allt sponsrades av firmor o enskilda, hela behållningen gick till vårt arbete,  vi använde oss av massmedia .Vi sökte på alla sätt kontakt med andra människor som visste något om Rumänien.

 

I juni  1996, vi fick möjlighet följa med en annan hjälporganisation på en resa till Rumänien. Vi hade förberett oss väl för att få besöka barnhemmet i Videle. Så enkelt var det nu inte.

 

 

 

 

 

Barnhemmet i Videle

Det började med TV-bilderna från Rumänien 1990. Sverige och övriga västvärlden reagerade med bestörtning vid synen av vanvårdade utvecklingsstörda barn, undernärda, lämnade utan leksaker eller mänsklig värme. Vi var många som ville hjälpa till, det startades insamlingar på olika platser och vi inom FUB ( Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, ungdomar och vuxna) kände starkt för de utvecklingsstörda i Rumänien som behandlades sämre än någon annan. Samhällets sopor, enligt den syn man hade.

FUB i Västervik, bildade tidigt en Rumäniengrupp, det gjordes insamlingar av kläder, mat, leksaker, hjälpmedel. m.m. till ett barnhem i södra Rumänien. Vi stöttade på flera nivåer, berättade om hur svenska utvecklingsstörda har det, utvecklade faddersystem för att få in pengar, skickade lastbilar med materiell hjälp. Totalt tre stora sändningar gick ner till Videle under fem år. På barnhemmet som liknade en gammal nedsliten militärkasern bodde 140 barn i åldrarna 4-20 år.

1996 gick den första resan till Rumänien. Vi stötte genast på Rumäniens snåriga byråkrati, det var inte alls självklart att vi skulle få besöka barnhemmet., motstridiga besked, formulär som saknades, makthavare som inte var anträffbara. Till slut lyckades det ändå. Föreståndarna byttes ut så snart dom visade tendenser att försöka förbättra förhållandena på barnhemmet.

  • Ingen självklarhet att ha egen säng

    Minnen från barnhemmet i Videle utanför Bukarest. Barnen sitter runt väggarna i små rum, ca 16 barn i varje. . De sitter på dynor i grupper där deras enda aktivitet består att sitta och gunga med kroppen, fram och tillbaka. Några baran ligger orörliga i sina sängar. Ett barn sitter fastbundet i en stol. En stark lukt av decinfektionsmedel sticker i näsan.
    Barnantalet har ökat til 190 barn och mer lugnande mediciner har satts in samtidigt som personalstyrkan minskats.

  • Den enda bild vi fick ta,utomhus och på oss själva.

    Resan till Videle blev oförglömlig. Vi åkte den sju mil långa vägen , fem personer plus chaufför i en minitaxi på en väg som mer liknade en potatisåker än väg.
    Taxichauffören berättade att halva tiden kör han taxi, den andra halvan går åt att reparera bilen.

  • Ceaucescu-palatset Bukarest

    Ceaucescu-palatset i Bukarest. Världens största skrytbygge. Ett monument över en mans och regims totala dårskap. En million kubikmeter marmor har använts för uppförandet. Att värdera byggnaden har visat sig omöjligt. För den rumänska ekonomin blev bygget en katastrof. Väldiga kontraster mot det övriga Rumänien, där en stor del av befolkningen lever i rena ruckel.

Vår hjälpverksamhet i Videle avslutades strax efter vårt besök, då det var svårt få igång något samarbete. Gruppen upplöstes.

Vi som blev kvar av gruppen ville fortsätta och sökte efter andra barnhem där hjälp behövdes. Så småningom fick vi kontakt med ett barnhem i norra Rumänien i en stad som heter Tirgu Mures. Tillsammans med en annan hjälporganisation påbörjades ett projekt med ett barnhem som kom att heta Hoppet. Vi började med en utbildning av personal. Sökte och fick projektpengar.Vi reste dit ett par gånger om året i två år. Vad vi ville med vår utbildning var att lära ut en humanare människosyn samt försöka få föräldrarna att gå samman i föreningar för att bli starka. Kunna påverka myndigheter. Inte så enkelt, där fanns olika folk, rumäner, ungrare, romer. Många barn hade inga kända föräldrar. Vi bjöd in till ett möte på barnhemmet med några foundationer som redan fanns.

Silvias gamla lägenhet

Rumänien skulle gå med i EU, det fick inte finnas barnhem. Vårt barnhem avvecklades och barnen placerades ut till föräldrar och fosterföräldrar. Allt gick så snabbt så det blev inte alls genomtänkt. Många barn fick det mycket sämre. Föreståndaren gick i pension vid den tiden och slutade. Han ville inte släppa kontakten med "sina barn" utan blev tillsynsman för de barn som bott på barnhemmet. En mycket bra lösning. Han var en man som verkligen brydde sig om barnen.

Vårt arbete med barnhemmet slutade ju i och med att barnhemmet lades ner. Under tiden hade vi börjat bygga upp verksamheter kring de tre foundationerna, vars föreståndare varit med på mötet. Mest akut var Silvias foundation som hade hotet om vräkning över sig hela tiden då de inte hade pengar till hyra. En liten ruffig lägenhet där det inte fanns någonting. Bara en förvaring.

Det handlar i fortsättningen  mest om funktionshindrade barn och ungdomar.

Vi började söka efter lämplig lägenhet dit de kunde flytta. Till slut fann vi det vi sökte och köpte en lägenhet till dem. Det var bäst så , så kunde de inte bara bli utkastade. Lägenheten har vi sedan renoverat och förbättrat Vi anställde en psykolog som visade vara ett riktigt lyckokast. Hon arbetar under ledning av vår psykolog i gruppen. Ungdomarna har en dagverksamhet  här, de är i vuxen ålder nu och har utvecklats väldigt mycket de här åren.

Zoltan

En annan foundation var också i en något större lägenhet, men inte alls tillräcklig .  Zoltan, som förestår den ville också få det bättre för de barn som vistades där . Där blev det så att amerikaner gick in och bekostade ett helt nytt stort hus. Men bara huset! All inredning fick ordnas på annat sätt. Där skickade vi ner mycket ,både möbler, hjälpmedel, skolmaterial och allt annat som tillhör för att få det att fungera. För att han skulle kunna driva sin verksamhet så måste barnen komma dit. Då kunde han få några kronor av staten för varje barn som var där. Men för att kunna ta sig dit så måste han hämta dom. Vi köpte då en minibuss för detta ändamål.

Det har blivit en mönsteranläggning, ett habiliteringscenter där barnen får hjälp på olika sätt. Men rumäniens styrande har inte förstått vad det betyder, utan drar hela tiden ner på pengar och stramar åt, så vi försöker på alla sätt stötta med pengar så de kan fortsätta driva sin verksamhet.

Gruppbostaden på invigningsdagen den 11 sept.-14

Den tredje foundationen är ett dagcenter för lite äldre ungdomar. Där var det också för små utrymmen och inte anpassat alls. Man sökte efter ett hus att flytta till. Så småningom hittades det man sökte, men huset var för litet och måste byggas till. Här gick vi in och sponsrade en del. Nu är verksamheten igång där sedan några år.

När ungdomarna blir äldre så dyker nya problem upp. Föräldrar blir också äldre och t.o.m. går bort. Vad händer då med barnen? Jo , de hamnar antingen på ålderdomshem eller psykiatriska sjukhus. Maria som var läkare och föreståndare där var mycket bekymrad för vad som skulle hända.

Vi som lärt känna ungdomarna under några år ville ju inte att detta skulle få ske. Vår dröm var att de skulle få en gruppbostad där de sedan kunde bo flera stycken.Efter modell som vi har här i Sverige.  Nu har vår dröm blivit verklighet och hösten 2014, så stod ett helt nybyggt hus klart för invigning och inflyttning! Det har varit många turer  med motsträviga myndigheter, med alla tillstånd som behövs. 10 glada ungdomar har flyttat in under hösten och det blev en stor lättnad för föräldrarna. Vi har satsat en hel del pengar till detta, men så roligt att se att det vi kämpat för blivit verklighet.

Under tiden vi jobbat här så kom vi också i kontakt med många romer.En stadsdel med ca 2000 romer. Misär, brist på allt.  Här var hjälpbehovet enormt stort. Vi har en samarbetspartner, en präst, Andras Vass, där som hjälper oss med kontakterna. I byn bor en man som heter Jozsef, han är själv rome . Hans far var hövding där tidigare, men väl ansedd. Denna Joszef lägger all sin tid och kraft åt att förbättra tillvaron för sina medmänniskor.

Vi påbörjade ganska snart ett projekt även här, då vi såg alla dessa hungriga och smutsiga barn som sprang omkring överallt. Tillsammans med en annan hjälporganisation bidrar vi nu med pengar så att  ca 100 barn   får lagad mat fem dagar i veckan. Skolmateriel , kläder och mycket, mycket mer går ner dit 2-3 gånger om året. Jozsef har upplåtit sitt garage för läxläsning för de barn som går i skolan. Den leder hans dotter. Närmaste planerna är att ett hus ska byggas så att barnen kan sitta inomhus och äta, lära sig HUR man äter m.m. Nu kommer barnen till matutdelningen med sina burkar , där de får lite mat, sedan sitter de på marken och äter. Tomt är inköpt och snart är det på gång. Där ska också finnas tvättmöjligheter m.m.

Utbildning, lära sig hur man gör i det dagliga livet är grunden till att få möjligheter till framtida jobb. Den äldre generationen är ju analfabeter de flesta, det måste börjas med barnen.

Förutom dessa projekt, där vi satsar en hel del pengar, gör vi punktinsatser , t.ex. byggde en ramp till två handikappade systrar som inte hade möjlighet ta sig ut på egen hand.

En äldre man som vi träffade på gatan i början av våra resor, har vi hjälpt med kläder och annat i flera år. Vi skickar kläder och matlådor , till många olika mottagare. Det dyker hela tiden upp nya behov som vi försöker tillgodose så gott det går.

Allt detta finansierar vi med vår secondhandaffär i Västervik, samt gåvor från många snälla givare.